I stormens öga som extern vd

Jag var fylld av glädje när jag fick min första vd-roll, redo att bli bolagets första externa vd medan ägarna arbetade kvar i företaget. Att ta steget in i en okänd bransch såg jag som en möjlighet till personlig utveckling. Vilken naivitet! Med ett självförtroende på topp och en övertygelse om att det mesta är möjligt såg jag där och då inga oöverkomliga hinder.

Tidigt fick jag dock varningssignaler. Den första var när jag bad om ett tydligt uppdrag och ägardirektiv. ”Nja… Behöver du ha något nedpräntat, är du kanske ändå inte rätt för oss?” blev svaret när jag bad om precisering av uppdraget. Jag valde att inte insistera, rädd för att förlora chansen. Det var mitt första misstag. Ett tydligt ägardirektiv och vd-uppdrag är avgörande för att lyckas som extern vd.

Subtila tester

Efter en vecka kallades jag till ett möte med huvudägaren. ”Du ville ha ett tydligt uppdrag, eller hur?” Ja, svarade jag. ”Vi vill att du tredubblar omsättningen med bibehållen procentuell lönsamhet inom tre år.” På min fråga om hur de kommit fram till detta mål svarade han kort: ”Magkänsla. Och du måste komma ihåg att du ska förtjäna din lön. Det kostar att anställa en extern vd.”

Ganska snabbt började jag märka av ägarnas subtila tester och granskning. Det var svårt att sätta fingret på vad det exakt innebar, eftersom det var just det – subtilt. När världen 2008 gick in i en global ekonomisk härdsmälta – Lehman Brothers i konkurs – rådfrågade jag ägarna, givet min brist på branschkunskap och möttes av svaret: ”Det är du som är vd”.

På min fråga om hur de kommit fram till detta mål svarade han kort: ”Magkänsla. Och du måste komma ihåg att du ska förtjäna din lön. Det kostar att anställa en extern vd.”

Denna isolering i beslutsfattandet gjorde mig inte till en bättre vd, snarare det motsatta. Parallellt fick min pappa, familjens klippa, en hjärntumör av den värsta sorten. Jag mådde illa av ångest men fortsatte jobba. Jag minns än i dag hur jag stod framför dörren i entrén till kontoret, peppade mig själv som Carolina Klüft inför ett längdhopp och tog sats för att gå in. All ledig tid spenderades med min pappa, ofta på sjukhus. Jag borde verkligen ha sjukskrivit mig, men skammen att sjukskriva mig som ny vd och en inre röst av pliktkänsla stoppade mig.

Ingen är Superwoman

Resultatet blev självklart inte bra. Ett år senare, efter att ha lämnat uppdraget och mist min pappa ungefär samtidigt var jag bara en skugga av mitt tidigare jag. Efter en vecka i fosterställning av ångest kravlade jag mig till slut upp. Jag bestämde mig där och då att min erfarenhet skulle hjälpa andra ägare och vd:ar att lyckas.

Många år senare är jag tacksam för den erfarenheten. Jag lärde mig att ingen är superwoman och utan att fungera privat fungerar man inte på jobbet. I alla fall inte om vill vara en mänsklig chef. Det är genom de tuffaste tiderna vi utvecklas mest. Om vi väljer det.