I hjärtat av svenskt näringsliv pågår en tyst men avgörande kamp. En kamp som inte utspelar sig vid styrelsemöten eller i affärsförhandlingar, utan inom familjeföretagens väggar. Scenariot är bekant: den äldre generationen, ofta representerad av en patriark, är ovillig att släppa taget och saknar ibland både insikten och viljan att låta nästa generation ta över. Efter decennier som ägare har bolaget blivit din identitet, din hobby, ditt allt – kanske till och med viktigare än dina egna barn. Logiken säger att det vore bäst att nästa generation tar över, men övergången är sällan smärtfri, särskilt när nästa generation vill förändra det som för dig varit heligt. Sällan är distansen från hjärtat till hjärnan så stor, som vid ett generationsskifte.
Legender som Sven Hagströmer och Fredrik Lundberg, vars framgångar och ledarskap är odiskutabla, lyfter fram en global utmaning: Hur säkerställer man en smidig övergång från en generation till nästa? Warren Buffet, som fortfarande är aktiv vid 93 års ålder, illustrerar denna problematik väl. Hans engagemang är beundransvärt men väcker också frågor om hur den kommande generationens ledare ska kunna ta över.