När en medarbetare tar sitt liv – så kan vd och ledning agera

Mitt i all chock och förvirring var han tvungen att fatta snabba beslut. När beskedet kom bestämde han tillsammans med HR-avdelningen att kommunicera rakt och tydligt. På grund av de rådande restriktionerna fick de kalla till möte digitalt, med en snabbt uppgjord uppföljningsplan i bakfickan.

– Vi samlade medarbetarna och berättade vad som hänt, utan att linda in det. Samtidigt var vi medvetna om att självmord kan trigga starka känslor, särskilt för den som har en personlig erfarenhet av det. Därför såg vi till att vara tillgängliga och följa upp individuellt, säger han.

Fanns det varningssignaler?

Han berättar att vissa kollegor blev mer tillbakadragna, medan andra behövde prata. Att hantera det både som chef och medmänniska var en balansgång.

– Som ledare behövde jag hålla ihop organisationen, men samtidigt handlade det om en person jag känt i många år. Jag fick dela upp det i två perspektiv – det personliga och det professionella, säger han.

Frågan som brukar uppstå efter ett självmord är ”hade vi kunnat se och förhindra det?”. Den frågan har också Niklas Thelning och hans medarbetare ställt sig. Men frågan är inte lätt att besvara.

– Vi såg vissa signaler, men inget som stack ut. En människas inre är som en mosaik, och man visar bara väl valda delar av sig själv. Vi kan aldrig känna en person fullt ut, säger han.

I efterhand har han lärt sig att psykisk ohälsa och självmordstankar ofta inte märks tydligt utåt. Det kan drabba vem som helst, och arbetsgivare har en viktig roll i att uppmärksamma varningstecken och skapa en företagskultur där det är accepterat att prata om svåra saker.

Titta efter förändringar

Men det finns tecken arbetsgivaren bör vara extra uppmärksam på. Enligt Birgitta Hartzell, chef för utbildning och kunskapsstöd på Suicide Zero, kan stora livsomställningar i en medarbetares liv öka risken för självmord.

– En separation, ekonomiska problem, en allvarlig sjukdom eller en plötslig förändring i livet kan vara riskfaktorer. Men det kan också vara mer subtila tecken som man bör vara observant på, som att en person drar sig undan socialt, slutar delta i fikapauser eller förändrar sitt beteende drastiskt, säger hon.

En annan viktig varningssignal är att någon börjar prata om döden på ett ovanligt sätt.

– Det kan handla om att en person börjar skämta om vad som ska stå på deras gravsten, eller talar om att ge bort personliga tillhörigheter. Många tror att den som talar om självmord inte kommer att genomföra det, men det är en myt. Det måste alltid tas på allvar.

Ett förändrat beteende kan också röra sig om att en reserverad person plötsligt blir påfallande social. Hon påpekar att arbetsgivare även bör vara vaksamma på förändrade alkoholvanor.

– Alkohol tar bort impulskontrollen, vilket kan vara livsfarligt i kombination med självmordstankar. Om man ser ett förändrat beteende kring alkohol bör man reagera, säger hon.

Våga fråga – det kan rädda liv

Ett halvår efter kollegans självmord bjöd Niklas Thelning in Suicide Zero för att hålla sin ”Våga fråga”-föreläsning för företaget. Liknande kort-utbildningar erbjuds av flera organisationer och Niklas Thelning rekommenderar det varmt. Han har själv i efterhand använt frågan aktivt i sitt ledarskap:

– Jag har blivit bättre på att lägga tid och tanke på mina medarbetares psykiska välmående. Det handlar inte bara om att titta på vem som jobbar övertid. Jag har ställt frågan rakt ut: Hur mår du egentligen?

En till synes enkel fråga, men väldigt svår att ställa för många arbetsgivare. Hur håller man ett lyckat samtal om psykisk ohälsa med en medarbetare, och finns det någon risk att man kan trigga en deprimerad medarbetare genom att föra självmord på tal?

– Man kan inte ’väcka den björn som sover’. Forskningen är tydlig: det förvärrar inte situationen att fråga någon om de har suicidtankar. Tvärtom kan det vara en lättnad för den som mår dåligt att få prata, säger Birgitta Hartzell.

Hon föreslår att ett samtal om psykiska ohälsa inleds med några mindre frågor. Formulera dig empatiskt, var inte dömande:

”Jag har märkt att du har förändrats på sistone. Hur mår du?”

”När man mår dåligt är det inte ovanligt att tänka på att inte vilja leva längre – är det så för dig?”

Om personen svarar ja på frågan om självmordstankar, går man vidare och frågar om de har en konkret plan.

– Om svaret är ja, och de har planerat hur och när, då är det en akut situation. Då ska man inte lämna personen ensam, då ringer man 112, säger hon.

Vid mindre akuta fall kan arbetsgivaren stötta genom exempelvis företagshälsovård eller fråga om man får kontakta medarbetarens anhöriga. Birgitta Hartzells uppmaning är att handgripligen hjälpa medarbetaren att sköta kontakterna. Den som mår mycket dåligt orkar kanske inte själv ta tag i sin situation om allt man får är en lapp med ett telefonnummer.

Man bör förstås komma ihåg att det inte alltid är sjukvård som behövs.

– Om orsaken är att man har spelmissbruk, då är det ju spelmissbruket man behöver få hjälp med, påpekar hon.

Att vara arbetsgivare – efteråt

På Retriever arrangerade man en minnesstund för kollegorna i samarbete med kyrkan. För Niklas var det naturligt och helt odramatiskt att ta kontakt med de anhöriga. Som arbetsgivare leder även ett dödsfall till administrativa uppgifter, som att se över slutlön och försäkringar, diskutera hur man kan stötta familjen på bästa sätt och så vidare.

Ansvaret fortsatte också med om att fånga upp de medarbetare som behövde fångas upp efter traumat. Men på företaget finns inget stigma runt det som hände. Medarbetaren var i många år en uppskattad kollega och fem år senare jobbar de flesta som var med då kvar.

– Vi minns vår kollega och pratar öppet om vad som hände. Det gör det lättare att hantera och att förebygga att det händer igen, säger Niklas Thelning.

Slutligen – vad vill Suicide Zero se mer av från arbetsgivare?

– Att psykisk hälsa blir en självklar del av arbetsmiljöarbetet, inte en punktinsats. Och att fler ledare vågar vara öppna med att de själva inte alltid mår perfekt. Det kan bryta stigmat och rädda liv, avslutar Birgitta Hartzell.