Uppemot tio ledamöter i en styrelse blir sällan effektivt. Sunt förnuft säger att det då går att gömma sig i gruppen. Rollerna blir otydliga och ansvarstagandet svagt. Verksamheten kan bli starkt tjänstemannastyrd, vilket öppnar för avarter som allt för höga löner och i värsta fall korruption.
Få personer har fortfarande kraft och nya idéer efter mer än fem år på samma position. Ett styrelseuppdrag borde vara ett begränsat kontrakt med avtal och tidsgräns, även om det bryter med etablerade normer. En perfekt styrelse är troligtvis 5-6 personer där ingen sitter längre än 4-5 år och där rotationer görs kontinuerligt för att värna strukturkapital och kunskap.
Tidsbegränsning och rotation är viktigt. Stagnation hindrar förnyelse och professionellt arbete. En ingrodd kultur, vare sig det är i styrelserummet eller i verksamheten, bäddar för ett samtalsklimat där obekväma frågor och beslut kanske inte kommer upp till diskussion.
Ordföranden är avgörande för hur styrelseklimatet är och utvecklas, men ordförandes roll har på sina håll fortfarande ett gammaldags anslag. Sannolikt är exempelvis din ordförande per definition en man.
Vanligt är också att valberedning och ägare lägger för stor vikt vid att styrelseledamöter bör ha detaljkunskap om verksamheten. Detaljkunskap är inte det viktigaste, den bör finnas i verksamheten. En modern styrelse befolkas av personer som har en bred kompetens, är vidsynta, nyfikna och frågvisa och med tillräcklig integritet för att stå upp för sin åsikt eller fråga. Och med en genuin vilja och kompetens att utveckla bolaget på sikt.
Målstyrning är ett självklart inslag i ledningsgrupper. Varför arbetar inte styrelser så? Varför sätts inte individuella mål på styrelseledamöter? Här behöver ordföranden och valberedningar, på uppdrag av ägarna, ta ansvar och lägga bort eventuell rädsla att bryta upp en trevlig stämning. Ett lämpligt tillfälle att fundera på individuella målsättningar är när valberedningen fått styrelseutvärderingen.
publicerad 9 november 2020