En fridfull jul?

Under flera år satt jag dagligen i samtal med människor som råkat ut för utmattning. Jag är rädd att de som diagnosticeras bara är toppen av ett isberg, där vi alla, och våra medarbetare, är mer eller mindre i riskzonen. Med mer eller mindre symtom, även om det bara handlar om att vi blir lättirriterade eller saknar tillgång till vårt kreativa och lekfulla tänkande. En av lärdomarna är att detta är mycket mer komplext och individuellt än vad de snabba råden mot stress ger sken av. För att ha en chans att förstå måste vi se människan i hela hennes komplexitet, som biologisk, relationell, kognitiv, social, kulturell och existentiell varelse, och kanske mer därtill?

Utmattning handlar inte främst om att ha mycket att göra. En svårdefinierbar men sannare beskrivning är att det handlar om brist på frid. Visst kan arbetsmängden bli ett hinder för återhämtning, men värre är att utan frid blir det ingen återhämtning alls, även om du ligger i sängen eller i en solstol på stranden. Och utan återhämtning blir du snabbt utmattad.

Svaret på vår dyraste folksjukdom

I dag finns det en hel industri som vill hjälpa oss hitta friden inom oss själva, genom meditation eller andra tekniker. Det är ju inte fel, men är det inte viktigare att sträva efter frid i förhållande till den verklighet vi lever i, utanför oss själva? Annars blir teknikerna lätt en dövande symtombehandling, och Marx kritik av religion som ”ett opium för folket” ligger nära till hands.

Tänk om svaret på vår dyraste folksjukdom är något så enkelt men svårt som att värdera och prioritera frid? Frid i relation till andra, till naturen, till oss själva och kanske till något större, beroende på din världsbild?

Vad betyder det i praktiken? Om du kan överträffa allas förväntningar, men på bekostnad av din frid, är det värt det? Om du kan göra en snabb vinst men på bekostnad av frid i relation till kunden, hur prioriterar du då? När du inte klarar att leva upp till allas förväntningar, eller täcka alla behov, kan du ändå vara öppen mot andra, se dig själv i spegeln och känna frid över att du gjort det bästa du kunde med de resurser du hade? Om du kan genomföra en förändring blixtsnabbt, men på bekostnad av frid i relation till medarbetarna, hur väljer du? Om du kan vinna en massa uppskattning i viktiga kretsar men på bekostnad av frid i förhållande till dina egna värderingar, vad är viktigast?

Fridskapande chefer

Forskningen kring frid är begränsad, men i kulturen finns frön till nedärvda insikter som vi kanske glömt bort? Här kommer tre exempel: ”Sök frid med alla, så långt det är möjligt och beror på er” eller ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig frid!” eller ”Saliga är de som skapar frid!”. Den beläste anar kanske att jag inte hittat på dessa själv, utan hänförs till en i juletid mycket aktuell person, som bland annat går under namnet ”Fridsfurste”, och inte är så kinkig med copyright…

Tänk att få vara en människa som skapar frid, borde inte det vara ett kriterium i alla chefsrekryteringar? Och har vi kanske ett embryo till nyårslöfte här, i att söka och prioritera frid? Men innan vi sätter upp nya ambitioner tror jag att vi nu behöver luta oss tillbaka och i frid ta emot allt vad julens högtid kan ge.

Med önskan om en fridfull jul! / Mattias

Mattias Engström är leg. psykolog, organisationskonsult och driver Företagspsykolog.se. Ambitionen är att med psykologisk kunskap bidra till svenskt arbetsliv med ledstjärnorna Gott mående, Gemenskap och Måluppfyllelse.