Vi börjar med ett exempel. Det tar sin början i Chicago 2008, då borgmästaren Richard M Daley ville tackla budgetunderskottet genom att leasa ut stadens parkeringsautomater till ett privat bolag, CPM. Han lyckades driva igenom ett framhastat godkännande från staden, av en överenskommelse där företaget fick betala en klumpsumma om 1,2 miljarder dollar i utbyte mot ett 75 år långt leasingavtal. Många förstod redan från början vilken usel affär detta var, och snart märkte stans bilförare det också: De fann sig plötsligt betala USA:s dyraste parkeringsavgifter.
Daleys efterträdare Rahm Emanuel svor på att han skulle omförhandla överenskommelsen och ge Chicagoborna en bättre deal. För att släpa CPM tillbaka till förhandlingsbordet använde han en tuff taktik med många uppmärksamhetssökande tilltag. Emanuel vägrade till exempel på ett mycket publikt sätt (”There’s a new sheriff in town!”) betala ut den ersättning som CPM krävde för uteblivna intäkter för till exempel avstängda gator och särskilda parkeringstillstånd för funktionshindrade. Han satte ihop ett tufft gäng bestående av bland andra Chicagos ekonomichef och en känd hedgefondchef, Michael Sacks, för att bestrida CPM:s krav.



