När kulturen säger välkommen – men menar något annat

Hon blev vd för ett offentligt ägt bolag mitt under pandemin. Trots att vd-tjänsten annonserats och gång på gång dykt upp i LinkedIn-flödet, sökte hon inte. Hon trivdes i det privata näringslivet. Men när telefonen ringde och möjligheten kom direkt till henne, kunde hon inte låta bli att lyssna. Steg för steg växte intresset, och möten med styrelseordföranden och nyckelpersoner överträffade förväntningarna.

Hon var noga med att vara 100 procent sig själv genom hela processen. Väl medveten om att hon inte var den klassiskt statliga vd:n var det viktigt för henne att de visste vad de fick. När hon till slut, till sin egen förvåning, stod som slutkandidat blev hon smickrad. De sa: Vi vill ha dig, just dig – för den du är och vad du står för.

Kort tid efter att nyheten kommunicerades till organisationen kom en inbjudan till ett teams-möte med hennes framtida ledningsgrupp. Hon var pirrigt förväntansfull. Men där, genom den platta skärmen, kom första signalen på att det skulle bli en tuff start.

Under mötet tog en chef till orda och uttryckte, nästan demonstrativt, hur ledsna alla var över att deras älskade vd skulle sluta. ”Det blir stora skor att fylla!” Det blev en pinsam tystnad. Även om hon försökte visa sin empati för deras förlust kände hon hur en iskall klump växte i magen. Det var inte bara orden, utan känslan mellan raderna som viskade: ”Du är inte välkommen”.

Kort därefter fick hon kännedom om en organisationsförändring i ledningsgruppen – en förändring som skulle påverka den framtida organisationen och förutsättningarna för henne som vd. Logiken fanns där, men hon hade en dålig magkänsla. Hon bad om att få vänta till sitt tillträde för att skapa sig en egen uppfattning. Men hennes oro viftades bort. Ordföranden litade fullt ut på företrädarens omdöme, och den nya vd:n ville inte inleda samarbetet med att verka ”besvärlig”.

’Vi är som en familj’ hörde hon ofta. Ja, så länge man tycker samma i familjen, tänkte hon. Och det fick henne att undra: Fattades besluten för familjens bästa – eller för företagets bästa?

Gång på gång blev det nödvändigt att navigera genom osynliga, starka maktstrukturer – omöjliga att läsa av bakom den digitala skärm som präglade de första nio månaderna. ”Vi är som en familj” hörde hon ofta. Ja, så länge man tycker samma i familjen, tänkte hon. Och det fick henne att undra: Fattades besluten för familjens bästa – eller för företagets bästa?

Hur hon än försökte, passade hon inte in. Och vad händer när man går emot sina inre värderingar, sin personlighet och försöker passa in? Man går sönder. Man tappar bort sig själv. Rejält.

När hon till slut lämnade var det en av de bästa dagarna i hennes liv. Hon tackade nej till erbjudandet om att stanna kvar ytterligare sex månader. Friheten att få vara sig själv och bli uppskattad för den hon var, på riktigt, var viktigare.

Och hon gav sig själv ett löfte: Aldrig mer ska jag slå knut på mig själv för att inte uppfattas ett hot.

Agneta Olsson är vd och grundare av Chair Management, rådgivare till ägare och vd:ar i ägarledda företag och specialiserad på att transformera bolag från ägarlett till ägarstyrt.