Det vi inte gör säger mest om vår kultur

Jag slås av hur ofta jag hör ledare säga ”kultur är vad vi gör”, men sällan säger de ”kultur uppstår av det vi inte gör”, vilket faktiskt är än mer relevant. Det vi inte säger när vi borde. Det vi inte ifrågasätter trots att något skaver. Det vi inte följer upp, inte agerar på, inte prioriterar. Det är där den verkliga kulturen cementeras – i mellanrummen, i tystnaden, i vår passivitet.

Jag möter ledningsgrupper som investerat hundratusentals kronor i värdeord, processkartläggningar och kulturprogram. Allt med ambitionen att skapa en stark, sammansvetsad företagskultur. Ändå kommer de till mig med frågan: ”Varför händer inget? Vi har ju gjort allt rätt.” Och där ligger ironin – för det är just det de inte gör som talar högst.

När en ledare inte sätter gränser för beteenden som strider mot värderingarna, då är det de beteendena som sätter normen. När feedback uteblir blir tystnaden ett kvitto på likgiltighet. När ett modigt initiativ möts med tystnad snarare än stöd, skickar det signalen: ”Här belönas följsamhet, inte nytänkande.”

Det är lätt att prata om kultur i termer av handling – att vara kundfokuserad, innovativ, transparent. Men det kräver större mod och självrannsakan att titta på vad vi undviker. Och ännu mer att förstå varför. För ofta handlar det inte om brist på vilja, utan om rädsla, konflikträdsla, stress, brist på tid eller tydlighet.

Tänk om varje ledningsgrupp ställde sig frågan: Vad är det vi vet att vi borde göra, men ändå inte gör? Eller ännu skarpare: Vilka värderingar är vi villiga att kompromissa bort när trycket ökar? Där någonstans hittar vi kärnan i den verkliga kulturen – den som formar människors beteenden när ingen ser på.

Vår ouppmärksamhet är inte neutral – den är aktiv. Tystnad är ett ställningstagande. Att inte agera är att agera.

En organisation jag nyligen arbetat med hade mod som ett av sina kärnvärden. Men när jag intervjuade medarbetare visade det sig att modiga initiativ sällan lyftes upp, och risker snarare bestraffades än lärdes av. Ingen hade sagt att mod inte var välkommet – men ingen hade heller visat att det var det. Därför frodades försiktighet. Kulturen präglades inte av vad som sagts – utan av vad som uteblivit.

Så vad kan vi göra åt det här? Först och främst behöver vi flytta blicken från vad vi gör, till vad vi inte gör. Vår ouppmärksamhet är inte neutral – den är aktiv. Tystnad är ett ställningstagande. Att inte agera är att agera.

För det andra behöver vi bli bättre på att skapa rum för det osagda. Fråga din ledningsgrupp: ”Vad pratar vi inte om som vi borde?” ”Vad ser vi, men väljer att inte ta tag i?” ”Vilka beteenden tolererar vi för att det är bekvämt – trots att de bryter mot våra ideal?”

Och slutligen: ledarskap handlar inte bara om att gå först, utan om att stå upp när andra står tillbaka. Våga vara den som bryter tystnaden. Den som påminner om det ni sa att ni ville stå för. Den som inte bara driver det som syns – utan vågar stå kvar när det obekväma dyker upp.

För i slutändan är det där, i det vi inte gör, som vår kultur formas.

Och vill vi bygga något hållbart, mänskligt och meningsfullt, då måste vi våga göra det osynliga synligt.

Thomas Dimming har över 20 års erfarenhet av att stödja ledare och ledningsgrupper med att skapa en mer engagerad kultur. Han är i dag rådgivare och föreläsare.