Cancelkulturen en maktfaktor att räkna med

Världens ledare väntar inte på att morgontidningen ska tryckas, de skickar ut sina budskap direkt till miljardpubliker via sociala plattformar som binder samman människor i åsiktsgrupper. Det som känns fullständigt självklart – snudd på en naturlag – för oss i Sverige, är inlindat i ett helt andra narrativ på andra ställen. Det vi anser är sanning, kallas där för fake news. Och deras sanning kallar vi för desinformation. Värderingarna skiljer sig stort. Demokrati mot auktoritet, frihet mot enkelhet, individualism mot kollektivism.

Megatrenden digitalisering har gett länder, varumärken, företag och individer nya sätt att kommunicera på. Samtidigt har medborgarna, konsumenterna, medarbetarna och individerna fått avsevärt större makt. I en deltagarstyrd kultur tar användarna en aktiv roll i produktionen av innehållet i stället för att vara passiva mottagare av kommunikation. Samtalade röster kan på kort tid skapa en världsomspännande kraft och makt för att ta ställning mot det som de tycker är fel.

Det kallas för cancelkultur eller utraderingskultur och är i det närmsta en bojkott i form av avföljda sociala konton, sålda tillgångar, uppsagda avtal, indragna bidrag eller något annat avsett att förminska kraften hos föremålet för utfrysningen. Flera företag och kända individer har erfarit effekterna på senare tid, även om skälen varierar. Det kan vara en brottslig handling men också en obetänksam kommentar, en åsikt i går eller för decennier sedan. Det kan handla om hållbarhet, mänskliga rättigheter eller korruption.

Frågorna kring detta är intressanta. Är cancelkultur en folkdomstol eller marknadsekonomi? Sätter cancelkulturen yttrandefriheten på spel? Kan ett intakt förtroende hos konsumenter och medarbetare räknas som en tillgång i balansräkningen?

För mig är den mest intressanta frågan vilka gemensamma krafter människor kan skapa tillsammans och vad de krafterna kan förändra eller styra? Optimisten i mig målar upp ett scenario där merparten av världens befolkning har goda drivkrafter och tillsammans motar de som är beredda att gå över etiska gränser för att öka sin egen makt, förmögenhet eller territorium. Pessimisten i mig konstaterar att listan på länder jag tror att jag aldrig mer besöker och marknader jag aldrig mer vill investera i har vuxit under början av 2022. Realisten i mig säger att det framåt blir än viktigare för både företag och länder att lägga resurser på att bevaka och upprätthålla sitt och sina företrädares förtroende hos investerare, konsumenter och medarbetare.