Är din styrelse ett bollplank – eller publik?

Jag var relativt ny i styrelsen när vi skulle fatta ett strategiskt beslut. Underlaget var gediget, med många PowerPointbilder. Frågan var komplex men vd:n var auktoritär. Jag minns hur jag nästan förundrades över hur alla runt bordet satt och nickade instämmande innan hen ens var klar med sin dragning.

Jag kunde känna det i luften. Alla verkade luta åt vd:ns rekommendation. Hen var inte någon man som styrelseledamot lättvindigt ifrågasatte. Och det lät ju oerhört trovärdigt. Eller?

Jag satt där och undrade: är det verkligen rätt beslut, eller är det bara det mest bekväma? Till slut tog jag sats. ”Jag reserverar mig mot beslutet och föreslår en annan väg.” Man kunde nästan höra hur flera runt styrelsebordet drog efter andan. Hur vågade jag, som ny, ifrågasätta denna oerhört kompetenta vd? Det blev minst sagt obekvämt i styrelserummet. Men just där började den verkliga diskussionen. Det räckte med att ytterligare en började reflektera. Sedan en till. Och en till. Till slut landade vi i att ta en annan väg, vilket i efterhand visade sig vara det bästa beslutet för företaget.

Det talas mycket om kompetens i näringslivet. Strategisk kompetens. Finansiell kompetens. Digital kompetens. Men det finns en egenskap som jag ibland upplever att vi pratar för lite om: mod.

Vi behöver modiga ägare. Modiga styrelser. Modiga vd:ar. Inte mod i betydelsen att ta dumdristiga risker. Utan modet att våga utmana med välvilja. Att fatta beslut som inte alltid är bekväma. Att stå kvar när det blåser, även om du riskerar att inte få tillhöra flocken. Mod att också vara nyfiken på andra perspektiv.

Jag tänker ofta på det finska ordet sisu. Ett ord som saknar en direkt svensk översättning och kanske är det just därför det blivit så ikoniskt. I sin kärna handlar sisu om en inre kraft som bär dig genom motgångar. En envis uthållighet. Modet att fortsätta även när du egentligen inte vågar. Eller orkar. Det finns något i det där som jag tror att många framgångsrika ägare och vd:ar känner igen sig i.

Ibland är den största risken att ingen i en grupp vågar tänka nytt.

Jag har arbetat med många ägare och vd:ar genom åren. De som verkligen gjort avtryck har sällan varit de mest högljudda eller självsäkra. Tvärtom.

De som imponerat mest på mig är de som varit nyfikna på andras perspektiv. Som vågar gå mot strömmen. Orkat fortsätta. Som vågar säga nej när det vore enklare att säga ja. Och kanske viktigast av allt: de vågar säga det som behöver sägas i rummet, även om det kan få personliga konsekvenser.

Ibland är den största risken att ingen i en grupp vågar tänka nytt. Att ingen vågar utmana det invanda. För i slutändan utvecklas sällan företag genom perfekta analyser. De utvecklas genom människor som vågar tänka högt.

Och ibland räcker det att en person vågar börja.