
…jag blev snabbt lat. När jag blev av med bollen släntrade jag omkring på topp och väntade på nästa passning. Inte en chans att jag skulle kämpa tillbaka bollen. Varför skulle jag? Jag var ju forward. Jag gjorde ju mål. Räckte inte det?
Det tog några år innan de envisa, tränings-starka och beslutsamma lagkamraterna kom ifatt mig. Passande nog samtidigt som jag åkte på både fot- och knä-problem. (Se där. Man kan fortfarande skylla ifrån sig). Eftersom jag aldrig behövt kämpa så blev motståndet desto större. Jag visste inte hur jag skulle komma tillbaka. Efter en säsong på bänken bytte jag klubb till BK Häcken. Där gick det bättre och jag återfann lusten igen. Men när det var dags för seniorsatsning räckte jag inte till. Jag hade helt enkelt inte rätt attityd. Jag gav aldrig allt.


