Tänk igenom din egen historia. Hur hanterade du ett av dina större misstag? Analyserade du det i efterhand, vaknade du i vargtimmen och letade du inombords för att finna vad du borde ha gjort istället? Accepterade du efterhand att du gjorde som du gjorde, men använde ditt misstag för att lära dig att bli bättre nästa gång?
Då är du antagligen en helt okej chef.
Rätt ofta stöter jag på en idealbild av chefen som den som alltid har rätt. Han – den här sortens chef brukar alltid beskrivas som en han – är en stark ledare/pappa/husse som övriga medarbetare måste luta sig mot för att finna stöd och riktning i livet.
Jag ställer inte upp på den där bilden.
Jag vill tro att varje medarbetare är bättre på just sitt jobb än chefen – åtminstone på långsiktigt framgångsrika arbetsplatser. Och duktiga medarbetare kan lära chefen något viktigt om chefen är ödmjuk nog att ta emot kunskapen.
Nej, det blir inte bättre för att chefen styr och kontrollerar allt som händer i företaget. Det blir sämre, för vad händer med medarbetare som övervakas och korrigeras in i minsta detalj? Och vad skulle du själv tycka om den sortens behandling?
För mig handlar chefsskap om att skapa ett dubbelriktat förtroende mellan ledare och medarbetare. Utan tillit kan inget företag växa på ett friskt sätt. Som ung och osäker trodde jag att alla frågor måste besvaras på volley, allt annat var bevis på att jag inte dög för jobbet. Men människor är inga fågelungar som ska matas, lika lite som chefen är ett vandrande facit på varje arbetsplats.
Ändå är det inte helt ovanligt med chefer som beter sig som om de var gudomligheter som stigit ned till oss andra här på jorden.
För en tid sedan besökte jag ett oerhört intressant seminarium med ek. dr. Carina Beckerman från Handelshögskolan i Stockholm. Hon har forskat kring ledarskap och bland annat undersökt vad som utmärker en av dessa utåt perfekta galjonsfigurer i näringslivet i sin bok ”Kameleonten En bok om ledarskap, kultur och stress”.
Jag blev mörkrädd av hur lågt i tak det var på det anonymiserade, men verkliga, storföretaget. Medarbetarna blev utbrända, flydde till nya jobb och försökte glömma tiden i bolaget eftersom minnena därifrån var så plågsamma. De som inte kunde lämna kränktes och förnedrades – ofta inför kolleger som tvingades agera publik.
Paradoxalt är just detta en typ av chef som ofta älskas av medierna. Han/hon vet precis hur de ska bete sig, de säger rätt saker som ger säljande rubriker och gör affärer som väcker uppmärksamhet (istället för att ta rationella affärsmässiga beslut). Att synas och beundras är centralt för dessa karismatiska ledare. Men de saknar äkta kunskap och intresse för verksamheten i bolaget, betonar Carina Beckerman. Det är titeln och makten de vill åt, narcissisterna.
Hon ger också ett skrämmande råd: har du en sådan chef finns bara en enda sak att göra. Fly så fort du kan.
P.S. Läs boken, den är en ögonöppnare för alla som någon gång har haft en chef. Och för dig som vågar: en spännande utmaning av kvaliteten på ditt eget ledarskap.
publicerad 11 november 2011