Tappa inte riktningen kring kulturen

Det är den 6 oktober och jag har just slagit upp tidningen. Han som sett ondskan heter Jean-Marc Sauvé, och har lett den utredning inom franska kyrkan som avslöjat över 200 000 övergrepp mot barn, det som beskrivs som ett ”massivt fenomen”. Frances Haugens vittnesmål om en rutten kultur i Facebook och dolda miljarder i Pandoraläckan bleknar i jämförelsen.

Hur blev präster bödlar? Det är ju inte så att kyrkan saknar en vision. Tvärtom är visionen fundamentet i all religion. Inte heller saknar kyrkan en mission. Alla har ju rimligtvis klart för sig vad uppdraget går ut på. Saknar man då kanske ett syfte, ett varför? Som varför finns vi till, varför ska jag gå upp ur sängen idag? Knappast. Man får väl anta att den som väljer att viga sitt liv åt kyrkan har sitt ”varför” helt klart för sig.

Svaret på frågan ligger nog i begreppet ”ett massivt fenomen”, eller på ren och skär svenska en genomrutten kultur. Det är förstås obehagligt i sig. Men än värre är att den gamla sanningen ”barn gör inte som föräldrar säger, barn gör som föräldrar gör” är lika sann på arbetsplatsen som hemmavid. Kultur är ingen företeelse utan ett förhållningsätt, eller enklare uttryckt ett mentalt kontrakt mellan medarbetarna. Ett kontrakt som ledningen över tid måste personifiera, som en ”garant” för kulturen.

Utmaningen är att kontraktet inte är statiskt. Vi har alla varit på work shops och nålat up post-it lappar med värdeord. Ord som ska prägla vår kultur. Det märkliga är att vi gör det trots att vi vet att det inte fungerar. Lika lite som nyårslöftet räcker för att gå ner i vikt, räcker värdeord för att skapa en vinnande kultur och engagemang hos personalen. Värdeord kan fungera som rubriker men de måste kompletteras med exempel som vi förstår och kan förhålla oss till. Men inte ens det räcker. En bra kultur förändras över tid, lite som nya versioner av en mjukvara. Ligger den nya versionen i linje med vår vision är det frid och fröjd. Om den däremot inte gör det måste buggarna i mjukvaran fixas. Det kan man säkert göra på olika sätt, men det finns tre moment som måste vara med. (1) Riktning: Vi måste ta reda på vart vi är på väg och hur vi ska ändra vår kultur för att nå dit. (2) Delaktighet; ledning kan förstås berätta för oss hur vi ska förändras. Det enda vi vet är att det inte kommer att fungera. Ingen vill bli instruerad, vi vill vara delaktiga. Om än så lite vill vi känna att vi är del i det större skeendet. (3) Tid; det är evolution vi söker inte revolution. Att förändra beteenden tar tid. Låt det ta den tid som krävs. Svårare än så är det inte eller som Konosuke Matsushitas citat: ”Just take the right path and put one foot ahead of the other. There is no need for tactics or strategies: procced one step at a time and eventually you will reach your destination”.