Det är en hel del att stå i för de cirka 50 000 personer som årligen gifter sig och lovar att älska i nöd och i lust. I alla fall för runt 25 000 av dem.
Bland mina kollegor finns det några som när pollensäsongen sätter igång på vårkanten får en bekymrad min. Av erfarenhet vet de hur mycket arbete som görs runt om i landet för att den där dagen ska bli helt perfekt. Allt ska klaffa – veck och krås, tårtor och glas, transporter och bokningar. Men kollegorna får inte alltid vara med i förberedelserna till firandet och av erfarenhet vet de att de sannolikt kommer bli inbjudna till den bittra efterfesten 11,7 år senare. När skilsmässan är ett faktum. Jag tänker på juristerna med expertis i familjerätt. De som skulle rekommendera att sitta ned och tala med det blivande paret om hur de känner för det man äger var för sig, det man kommer att äga tillsammans och på vilken grund det gemensamma livet ska skapas och frodas för allra bästa förutsättningar. De talar om det romantiska i att skapa fundamentet för det gemensamma livet, eller laget som de gärna kallar det. Vi som nu står hand i hand enade mot världen och planerar att sätta drömmar, bo och barn till världen. De talar om att det är härligt att sätta ramar för vad som är mitt, ditt och vårt på det sätt som bara de lyckliga tu kan känna. Det som inte ens juristen vare sig kan eller bör känna åt paret. Juristens enda uppgift är att se till att avtalet håller juridiskt och ett bra planerat äktenskapsförord är som en försäkring. Det märks om det kommer en dag då det behöver användas.



