En annan Fröken Sverige

Efter flera år i kulisserna på socialdepartementet hade Maria Helling lärt sig ett och annat av att betrakta ministrar och chefer i strålkastarljuset. Representation vid konferenser, besök i andra länder och att inta en mer aktiv plats som moderator på scenen, det kunde väl hon göra lika bra som andra? Trots att hon inte hade drivit företag eller varit chef tidigare sökte och fick hon jobbet som ny vd för Swecare för ett år sedan.

– Vd har en klang av burgen farbror. Men jag tänkte: Jag kan inte jobba kvar i 30 år på samma ställe för att jag inte vågade testa.

Vi träffas på World Trade Center vid T-Centralen i Stockholm där Swecare delar lokaler med Exportrådet. En grupp asiatiska affärsmän väntar i receptionen, men den här gången är besöket inte till Swecare. Organisationen sysslar annars med att sprida svensk så kallad life science i världen och tar emot många internationella besök, inte minst från Asien.

Life science låter som en hämtat ur en science-fiction roman men är inte lika fantasieggande. Eller, jo förresten. De japanska, indiska och afrikanska intressenterna som står inför utmaningar inom äldrevården, antibiotikaresistens och politiska sjukvårdssystem finner den svenska modellen minst lika fascinerande som något hämtat ur en fiktiv utopi.

– Den vanligaste fördomen man möter är att de tror att vårt system är helt perfekt. Ändra ingenting, säger de. Men även om vi har en bra sjukvård så är jag ödmjuk inför de problem som folk upplever med till exempel bemötande eller långa väntetider. Inget system är perfekt, berättar Maria Helling.

Pressat schema

För en utomstående kan Maria Hellings jobb te sig som en korsbefruktning mellan kungafamiljen och Fröken Sverige. Ambassadsmiddagar, studiebesök och att inleda konferenser är en en viktig del av jobbet. En annan att hålla kontakten med de 80 medlemsföretagen och leda det interna arbetet som chef för fem personer. Sammantaget gör vd-uppdraget att hon reser mer än de flesta. Och sitter i möten.

– Jag kan känna panik över hur mycket möten det är och tänka: Jag måste ju jobba också!

En vanlig dag är hon på kontoret innan åtta för att snabbt och effektivt plöja igenom mejl och andra uppgifter som ska bockas av. En ”hysterisk” blir det ännu tidigare för att hinna förbereda dagens möten eller framträdanden, och hon tar ofta med sig arbetsuppgifter hem.

– En vanlig vecka är det tre sådana hysteriska dagar av fem.

De senaste åren har Swecare gjort något av en nystart med många nya projekt. Hela personalgruppen är nyrekryterad. Att både kicka igång verksamheten och få alla att hitta sina rutiner och arbetsuppgifter har krävt tid och kraft. För att orka med har Maria Helling anlitat en personlig tränare och går också till en chefscoach någon gång i månaden.

– Jag tycker om att se saker hända och det kan vara svårt ibland att prioritera och säga nej när möjligheterna är många. Det har blivit hög aktivitetsgrad, men det är fantastiskt kul också, säger hon.

Inte bara svält

Swecare grundades 1978 och är en halvstatlig organisation som verkar för att öka exporten av svensk sjukvårdsinnovation. Hälften av budgeten kommer av bidrag från staten och resten från medlemsavgifter. Medlemmarna består av företag och verksamheter som vill sprida sina life scienceprodukter, hitta nya affärsmöjligheter och använda Swecare som en språngbräda för att nå utanför Sverige. Swecare agerar då spindeln i nätet som sammanför olika företag med tänkbara beställare.

– Jag upplever att svenska företag känner att det måste bli affär snabbt. Men i många andra länder är det just nätverkandet som är så otroligt viktigt. Man måste bygga upp ett förtroende först, affärerna kan komma långt senare, förklarar hon.

Hon tipsar om att svenska företag borde tänka mer på tillväxtmarknader och låginkomstländer som till exempel Indien, Vietnamn och även afrikanska länder som Zambia och Kenya. Det finns goda handelsmöjligheter för de företag som vågar satsa. Inte minst med tanke på en växande medelklass som efterfrågar god vård.

– Vi märker att det är en främmande tanke för många svenska företag att ge sig in i Afrika. Det finns många fördomar om att det inte finns pengar och bara svält och elände. Därför är det en viktig uppgift för oss att förmedla kunskap om vissa av de här länderna där det finns stabilitet och väldigt hög tillväxt. Det gäller att förstå att det här är framtidens marknader, säger Maria Helling.

Hon menar att bilden av Sverige på de allra flesta håll är väldigt positiv och att det finns önskemål om samarbeten på ett modernare sätt, bortom biståndsbilden.

– Att vara ett biståndsland är ju inte något som känns bra för någon. Man vill bli tagen på allvar och vara en jämbördig part.

Frågan Maria Helling själv brinner mest för är att värna framtidens vård.

– Vi har en välfärdsmodell vi kan vara stolta över. Men det gäller att inse att vi måste säkra att vi har jobb och duktiga företag som drar in pengar till Sverige så att vi kan fortsätta ha en sjukvård som kan omfatta alla. Det får inte bli så att bara de som har råd kan köpa sig hälsa.

Maria Helling påminner om att det i många länder, speciellt utanför Europa, är så att du måste betala för den vård du behöver. Åkommor och sjukdomar som läkarna kan bota förbehålls dem som kan öppna börsen och betala för att bli friska.

Sverige står inför en utmaning med att försörja en åldrande befolkning. Även Kina möter samma problem och sneglar på svensk äldrevård för att få nya idéer.

– Vi måste göra Sverige konkurrenskraftigt och stöda forskningen så att vi kan fortsätta att ligga på topp.

Ingen gastande kock

Maria Helling föddes i Uppsala. Hon har alltid känt lusten att resa och se nya kulturer och har även känt ett stort stöd hemifrån.

– När jag i tonåren var rädd för att gå på fest där jag inte kände någon sa pappa: Lägg av, klart du ska gå! Jag blev pushad till att känna att jag klarar av att ta människor, berättar hon.

Efter gymnasiet blev det två års franskastudier vid Sorbonne i Paris. Extrajobbet inom restaurangbranschen lärde henne viktiga läxor om gott ledarskap som hon haft nytta av under sitt första år som chef.

– Jag har hört att jag uppfattas som tydlig. Jag har inte gått någon chefsutbildning än utan försöker tänka på mina tidigare chefer och vad som har varit bra och dåligt. jag försöker att inte skrika på folk, eller ta ut min frustration över någon annan, inte fräsa för att jag är stressad eller tappa humöret. Jag vill ge mycket frihet och ansvar och vara en förstående chef. Kom när du vill till jobbet så länge du levererar, men ingen ska vara här för att sitta av tiden, säger Maria Helling.

Hon beskriver sig själv som en person som arbetar tills jobbet är klart, och som också förväntar sig stort engagemang från sina medarbetare. Hon räds inte konflikter men är samtidigt en känslomänniska.

– Det tror jag inte att mina medarbetare skulle säga om mig. Men jag är väldigt rastlös och känner antingen att ”det här är roligt” eller ”allt känns meningslöst”, berättar Maria Helling, och lägger till att hon tycker att det är en tröttsam egenskap att ha.

I en resväska

När det är tjänsteresor på gång är hon vanligen borta mellan fem till tio dagar. Senast gick färden till Zambia och Kenya inom ramen för ett Sida-finansierat pilotprojekt. Tidigare i år var det Indien. Innan dess Japan och Korea, förra året Irak. Trots packade program och fyra timmars sömn per natt kan det ibland finnas en lucka för fest.

– Det är hårt jobb. Men vi försöker alltid sluta med att fira lite.

Åter i Sverige väntar nya uppgifter.

– Det kan vara tungt att komma tillbaka. Jag har ofta jetlag och känner att jag inte riktigt är insatt i allt på kontoret och att allt har samlats på hög. Det är viktigt att inte resa för ofta för då blir verksamheten här hemma lidande.

Stress är en del av vardagen och följer ibland med en bit in i ledighet och helg. Innan jul blev det till exempel för mycket, och Maria Helling kände att det var svårt att slappna av med familjen hemma i Uppsala. Nu gör hon sitt bästa för att pressen och arbetet inte ska ta överhanden, och inte alltid vara så hård mot sig själv.

– Man kan inte bara begrava sig i jobb och bli en alien för sina vänner. Jag strävar efter att bli lite mer avslappnad och våga att inte alltid vara förberedd till tusen. Man är inte så rolig om man jämt är perfekt, säger hon.

Familjebegreppet

Efter åren i Paris väntade politices magister-programmet som avslutades med en D-uppsats i Senegal där hon bodde tillsammans med en familj. Trots enkla förhållanden hittade hon mycket av värde.

– Det var i princip ingen jag träffade som var deprimerad eller utbränd. Det var väldigt socialt och man var nästan aldrig ensam. Jag bodde vid den tidpunkten ensam i en etta på 33 kvadrat i Sverige men kände att jag inte kunde säga det till dem, för de skulle tycka att det var så sorgligt. Det känns som om vi människor mår bra när vi är bland folk. I Sverige är man ganska isolerad.

Familjen bestod av en man, tre fruar och 22 barn som bodde tillsammans.

– Efter det har jag svårt för när folk säger att det viktigaste är att ett barn har en biologisk mamma och pappa i en kärnfamilj. Jag känner att det viktigaste för barn är väl att de har kärlek, en bra gemenskap och vuxna förebilder. Jag tror att det finns många sätt att leva sitt liv på som kan vara okej.

Hon har inga tankar på egen familj just för tillfället.

– Ibland kan jag fundera på hur man egentligen ska klara av barn om man ska ha ett sådant här jobb. Nu har jag knappt tid att tvätta mina kläder. Hur skulle jag hinna ta hand om någon annan? Samtidigt kan jag tycka att det måste ju kunna gå.

Maria Helling har planer på att skaffa en sommarstuga tillsammans med en kompis och gillar idén om att i framtiden kunna ha både man, familj och vänner tätt omkring sig. Men hon försöker att inte stressa för mycket och är mån om sig själv.

– När jag var yngre hade jag ett par långa relationer men upplevde att jag fick kompromissa mycket för att få det att funka. Jag är lyckligare själv än i en relation där man känner att det inte är så kul. Jag vill ha någon som anstränger sig för att livet ska bli lite roligare.

Roligt just nu är jobbet. Men om fem år då?

– Jag kommer från arbete inom staten. Nu är jag vd. I framtiden kanske jag kommer att jobba inom ett företag eller med politik, säger hon.