Inga produkter i varukorgen.
Oj, vad jag saknar Hans Rosling!
Krönika Valet är över och jag saknar Hans Rosling. Kanske börjar jag bli en gnällig gubbe, men har inte valet präglats av den ena domedagsprofetian för den andra? Visst finns det mycket som kan förbättras i vårt samhälle, men faktum kvarstår, vi har aldrig haft det bättre än idag.
Fick du välja var och när i historien du skulle födas, skulle det vara klokast att välja idag. Och det gäller oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och – med några få undantag – plats på jorden. Aldrig har det varit bättre än idag. Det kan vara svårt att se när det pågår. Hans Rosling kallade det för Ödesinstinkten. Alla samhällen är ständigt i rörelse. Problemet är att alla sociala förändringar, utom de allra snabbaste som följer med utbredningen av smartphones, gatuskjutningar och sociala medier, går en aning för långsamt för att vara märkbara eller ha ett nyhetsvärde.
Men nu är vi där vi är. Valet är över och det ser ut som vi får en regering som består av KD och M. En konstellation som hamnade på plats 14 i en undersökning om svenskarnas favoritregering, med stöd av 2 procent av väljarna! Hur ska detta gå till, och hur ska dom få något gjort? För visst är det mycket som behöver göras. Om än fonden är en blå himmel med några mörka moln, inte en mörk himmel med några få ljusa strimmor.
Det vår nya regering har att hantera är förändring, om än i formen av förbättringar. Och förändring verkar vara bland det svåraste vi kan ge oss på. För att lyckas krävs det regelbundenhet. Det sägs att det tar någonstans mellan 21 och 66 dagar att förändra en vana eller ett beteende, allt beroende på individ och vilka förändringar som ska åstadkommas. Det som är svårt för en person blir förstås inte lättare när det är fråga om en hel befolkning.
I sin bok ”Leading Change” konstaterar John P Kotter att ”establishing a sense of urgency is crucial to gaining needed cooperation” för en förändring. Inget jag i och för sig ifrågasätter. Men ”urgency” kan ju formuleras som ett kortisolladdat hot eller en dompaminfylld möjlighet.
Låt oss hoppas att Ulf Kristersson förstår att ”medborgarna” är en samling individer och inte en företeelse, att han satsar på dopaminet i stället för valkortisolet, och att han förstår skillnaden mellan att styra och att leda. Gör han det och kan han etablera ett ”Varför”, som i varför vi ska förändras, en gemensam förståelse för ”Var vi är”, och inte minst ”Vart vi ska”, det senare genom en vision som inspirerar och kommunicerar en attraktiv bild av Sveriges framtid som gynnar oss alla, kanske han kan lyckas i sina föresatser med att göra Sverige till ett ännu bättre land. Det vore ”en nåd att stilla bedja om”!
