Pandemins effekter
Detta blev extra tydligt under pandemin, då många arbetade hemma. Uppgifter kom in digitalt från ena hållet, och vi levererade åt andra utan mänsklig kontakt, som en maskin, en produktionsenhet, ett objekt. Borta var de mänskliga mötena vid kaffeautomaten, där någon behandlade mig som en människa. Vi behöver vara någon, inte bara något, på arbetet.
De flesta människor kan inte sätta ord på denna brist. Det är ovanligt att medarbetaren kommer till chefen och beskriver brist på ”jag-och-Du-relation”. I stället tar det sig uttryck i det som chefer kallar gnäll. Gnällets kultur sprider sig snabbt, och motverkar generositet, engagemang, storsinthet och vilja att bidra, och omöjliggör därför verksamhetens produktivitet, kvalitet och mål.
Klagan och missnöje kan såklart ha fullt rimliga och objektiva orsaker. Men när det blir gnäll finns oftast en underliggande drivkraft; känslan av att inte vara tillräckligt sedd, uppmärksammad och uppskattad. ”Ingen ser allt jag gör, ingen förstår hur komplicerade uppgifter jag har, ingen förstår hur viktig jag är för bolaget, ingen fattar hur många problem jag hanterar, ingen förstår mitt värde”, eller ”jag är värd så mycket mer, därför är det katastrof och kränkande om lönen är medelmåttlig, kontoret är litet, gardinerna fula eller kaffeautomaten långsam….”
Större risk i stora team
Många arbetsgivare försöker lösa detta med positiv feedback, vilket är nödvändigt, men ofta svårare än vi tror. Problemet med feedback är att den handlar om vad du presterar och levererar. Du är alltså fortfarande ett objekt, om än ett duktigt objekt. Att försöka kompensera bekräftelsen av dig som människa (jag-och-Du-relation) med feedback på vad du levererar (jag- och-det-relation) är som att försöka ersätta middagen med saft. Man får ge oändliga mängder, stillar ändå inte hungern någon längre tid och till slut tröttnar medarbetarna på det söta.
Ingen kan begära att arbetsgivaren ska uppfylla människans alla behov. Förhoppningsvis är vi ”någon” och inte ”något” hemma och i privata relationer, och vi kan inte ta bort förväntan på leverans och produktivitet. Det finns också människor som har ett närmast oändligt behov av bekräftelse, vilket är svårt för en arbetsgivare att hantera. Men om det inte hjälper att byta gardiner och kaffeautomat, för det uppkommer ständigt nya saker att ”gnälla” på, behöver vi fundera på om vi har ett större problem; brist på ”jag-och-Du”. Risken är mindre i små välfungerande team, men större i stora opersonliga system.
Vem behöver du se i dag?
”Jag-och-Du-relation” manifesterar sig oftast i det outsagda: blicken, närvaron, intresset, mötet, omsorgen och lyssnandet. Vid behov kanske också kramen och stödet vid misslyckanden, svaghet och tillkortakommanden, som visar att du är värdefull och önskad även när du inte levererar på topp. Som vd kan du inte ensam räcka till för alla medarbetare i detta, men två saker bör varje chef vinnlägga sig om:
Skapa trygga team, med en kultur som förmedlar att vi inte bara ser varandra som produktionsenheter, utan främst och djupast som människor.
Var ett föredöme som prioriterar att se dina närmaste. Fråga dig gärna: vem behöver bli sedd av mig i dag?
Så rycker vi undan bränslet för gnällets kultur!
Mattias Engström är leg. psykolog, organisationskonsult och driver Företagspsykolog.se. Ambitionen är att med psykologisk kunskap bidra till svenskt arbetsliv med ledstjärnorna Gott mående, Gemenskap och Måluppfyllelse.
*I Martin Bubers originaltext Ich und Du (1923) skrivs ”Du” med versalt D. Det markerar att det rör sig om ett filosofiskt begrepp och inte bara ett vardagligt tilltal.
publicerad 18 augusti 2025