Inga produkter i varukorgen.
Att omförhandla kollektivavtal: Ett drama med mycket skrik (och lite ull)
Bloggen Varje år samma sak. Förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter är ett välregisserat skådespel – men hur mycket av detta är egentligen nödvändigt? Arbetsrättsexperten Magnus Lindström söker svar.
Behövs verkligen dagens förhandlingscirkus? Foto: Peter Knutson/Stock Adobe
Avtalsrörelsen 2025 har rullat i gång med full kraft och arbetsmarknadens parter har slipat sina vapen. Det är ett välregisserat skådespel som upprepas avtalsrörelse efter avtalsrörelse – ett drama med given utgång men där varje akt fylls med minutiös planering, påkostade konferenser och en välsmord retorik.
Medlingsinstitutet har hållit sin årliga avtalskonferens, en ”kick-off” där parterna på arbetsmarknaden fick lyssna till analyser och förutsättningar inför vårens förhandlingar. Drygt 500 kollektivavtal ska omförhandlas och runt 3,4 miljoner anställda berörs. Det kan låta som en stor utmaning men om man blickar tillbaka på tidigare avtalsrörelser kan man konstatera att det läggs enormt mycket resurser på att egentligen göra precis samma sak som förra gången.
Det är en väloljad apparat som drar i gång. Ett femtiotal arbetsgivarorganisationer och lika många fackförbund kavlar upp ärmarna. Flera hundra förhandlare, jurister, statistiker, kommunikatörer och ombudsmän mobiliseras. Därtill kommer alla medlemmar i fack och arbetsgivaorganisationer som deltar i parternas förhandlingsdelegationer. Det hålls avtalskonferenser, samordnas yrkanden och putsas strategier. Och sedan – en näst intill total tystnad. Alla väntar på det magiska ”märket” som industrin ska sätta. Arbetstagarna väntar nyfiket på vilken procentsats deras löner ska höjas med och arbetsgivarna vill säkerställa sig om att kostnadsökningen ryms inom den budgeterade personalkostnaden.
Industriavtalet, det sedan 1997 gällande förhandlingsavtalet mellan Svenskt Näringsliv och facken inom industrin, ger parterna inom den internationellt konkurrensutsatta industrin förtur att förhandla. Märket, det vill säga löneökningstakten som industrin enas om, blir en ledstjärna för resten av arbetsmarknaden att följa.
Innan förhandlingarna börjar är det fullt pådrag i medierna. Ekonomiska experter uttalar sig, vd:ar och fackförbundsordförande förklarar varför just deras perspektiv är det viktigaste. Fackförbunden trumpetar ut att de är redo att ta sina medlemmar ut i strejk, medan arbetsgivarna talar om vikten av återhållsamhet. Men så fort förhandlingarna börjar stängs dörrarna och tystnaden tar över. Plötsligt är det som om ingen längre har något att säga.
Om parterna lyckas enas får vi höra det vid en välregisserad presskonferens där resultatet presenteras i enlighet med en noggrant förhandlad tågordning. Sedan ett par avtalsrörelser tillbaka har förhandlingsordningen ändrats och det finns nu en möjlighet för parterna inom industrin att kalla in de så kallade opartiska ordförandena (OpO) att träda in och leda förhandlingarna.
När den 1 april kommer, har vi med största sannolikhet ett märke. Förra gången det begav sig sattes märket klockan 19 kvällen innan de gamla avtalen löpte ut. När avtalen inom industrin är klara och märket är satt börjar övriga parter på arbetsmarknaden att kopiera märket och förhandla fram sina egna små avvikelser. Det är samma procedur varje gång. Mycket väsen för ingenting? Nästan.
Man skulle kunna undra om hela denna märkesprocess verkligen är det mest effektiva sättet att sätta löner på. Skulle vi kunna hitta en enklare lösning? För det är svårt att inte undra: hur mycket av detta arbete är egentligen nödvändigt? Eller är vi bara fångade i en tradition som ingen riktigt vågar ifrågasätta?
Magnus Lindström är jurist och har varit ett stöd för arbetsgivare i över 25 år. I dag arbetar han som chefsförhandlare och vice vd på den fristående arbetsgivarorganisationen Sinf som organiserar små och medelstora industri- och tjänsteföretag, med eller utan kollektivavtal.
