– Är du helt säker på detta? frågade jag.
– Självklart, sa han, det har varit min plan länge.
– Okej, vi parkerar just den frågan om extern vd, men vad vill du med företaget på lång sikt, vad är din ägarvilja?
– Jag vill att företaget ska gå i generationer och att mina barn, om de vill, ska få chans att ta över bolaget. Men bara om de vill, det är inget tvång. Fast jag skulle bli väldigt glad om de gjorde det, sa han.
– Så du skulle till exempel aldrig vilja sälja bolaget?
– Nej, aldrig i livet, sa ägaren med eftertryck. Jag pressade på lite ytterligare.
– Är du verkligen helt säker på detta? Inte idag, men kanske om några år?
Han var tyst ett bra tag, och jag såg att han genomgick en kamp med sig själv och sina tankar, jag kunde nästan se flipperspelet av tankar i hans huvud och tillslut säger han:
– Jo, om någon knackar på dörren imorgon och erbjuder mig 100 miljoner kronor, så säljer jag mig ta mig sjutton direkt.
– Är du helt säker nu?
– Ja, helt säker är jag, säger ägaren och lutar sig tillbaka med ett belåtet leende, redan borta i tankarna på vad han ska göra för de 100 miljoner kronorna han mentalt redan har placerat på banken.
– Okej, säger jag, låt oss säga att du nu får 100 miljoner kronor för företaget, check på det. Föreställ dig att det är veckan efter att du har sålt företaget. Det är någon annans företag där du faktiskt inte har något mer att säga till om och du har ingen ångerrätt. Ingen extern vd du kan avskeda om du skulle vilja styra det själv igen.
Låt den tanken sjunka in. Hur känns det inom dig nu?
Han var tyst en väldigt lång stund samtidigt som hela hans ansiktsuttryck växlade från solsken till gråmulenhet och sedan kom en smärta och sorg in i hans anletsdrag och han svarade:
– Nej, det skulle inte kännas så bra faktiskt. Inte bra alls faktiskt. Nej, vet du vad Agneta, jag tror jag ångrar mig, jag säljer inte!
Det här var början på vår resa till att göra ett ägardirektiv. Nämligen insikten, att förstå vad man som ägare vill med sitt företag på lång sikt.
publicerad 11 december 2018