Hon tog över familjeföretaget: ”Nästan alla sa upp sig”

GENERATIONSSKIFTE När Lennart Pehrsson frågade vad som skulle hända med familjeföretaget bestämde sig hans dotter Wiveca Almgren för att ta över. 20 år gammal blev hon vd, formulerade en ny affärsidé och rekryterade en helt ny personalstyrka.

Hon tog över familjeföretaget: ”Nästan alla sa upp sig”
Wiveca Almgren. I frysen är det minus 23 grader. Därav dunjackan. Foto: Tom Wall

Höstsolen värmer det flacka landskapet som är Mörarp, drygt en mil utanför Helsingborg. Wiveca Almgren kommer ut från en av byggnaderna på gården med dunjackan som går ända ner till vaderna fladdrande i farten.

Någonting är fel

Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
VD-tidningen premium

Läs vidare – starta din prenumeration

  • Strategiska artiklar med tips och analyser.
  • 6 fullmatade magasin årligen.
  • Tillgång till premiumnyheter på vdtidningen.se.
  • 100 procents fokus på vd-rollen.
Redan prenumerant?

– Vi ska vara i det vita huset, säger hon och styr stegen mot huset hon växte upp i.

I dag fungerar den vita mexitegelvillan som en hemtrevlig lokal för framförallt företagets ledningsgrupp. På väggen i den gamla salongen som numera är mötesrum hänger vittnesmål om Magnihills historia och framgångar, så att ingen ska glömma vad som är kärnan i verksamheten.

– Vi måste hela tiden blicka framåt, men historien är viktig för oss. Det är ju där det börjar. Det är vår stolthet, säger Wiveca Almgren.

Alla sa ’Lilla gumman, det finns ingen framtid i det’. Jag sa ’Jo då, vänta bara’.

När Wiveca Almgren, född Pehrsson, var tio år stod hon på mässor och sålde fryst potatismos som producerats på Magnihill. Gården köpte hennes pappa Lennart Pehrsson 1957. Två år senare skördade han sitt första lass potatis. När potatislagret några år senare försakades i en brand gjorde han skaleri av verksamheten och i mitten på 1970-talet byggdes den första frysanläggningen. I dag är det inte längre potatis som är kännetecknet för Magnihill, utan djupfrysta grönsaker, och den ekologiska profilen.

Om

Wiveca Almgren

Född: 1972 (51 år)
Bor: Helsingborg
Familj: Maken Fredrik och döttrarna Felicia, 23, och Tilde, 20. Föräldrarna bor fortfarande kvar på gården.

Magnihill

Grundades: 1957
Kontor: Mörarp
Anställda: 47
Omsättning: 270 miljoner (2022)

– Det var min affärsidé att satsa på ekologiskt. Jag ville inte göra som alla andra och det var en jättelucka på marknaden då. Jag bestämde mig för att vi skulle börja producera ekologiskt och krav-certifiera oss. Men alla sa ’Lilla gumman, det finns ingen framtid i det’. Jag sa ’Jo då, vänta bara’.

Hur var det att möta det motståndet?

– Nästan alla sa upp sig. Det var förfärligt. Då tänkte jag många gånger ’nej men detta kommer ju aldrig gå’. Men fördelen när man är ung är att man inte har något konsekvenstänk, jag var bara tvungen att lösa det. Och jag såg bara… vilka möjligheter!

Wiveca Almgren framför villan där hon växte upp. Foto: Tom Wall

Efter studenten åkte Wiveca Almgren till Cambridge för att studera engelska i några månader. Hon hade precis kommit tillbaka till Sverige och börjat plugga en kurs i ekonomi i Lund, när Lennart Pehrssons största kund förflyttade sin affärsbas till Frankrike. Han frågade vad de skulle göra med Magnihill – antingen fick någon ta över, eller så var det dags att lägga ned. Att Wiveca var en potentiell efterträdare hade han dock insett tidigt.

– Det var ingen annan i familjen som hade den känslan och intresset för det. Jag såg det framför mig ganska tidigt, när det gäller företagsamhet så var det inga tvivel om att det var något som utmärkte Wiveca.

Hur förberedde du henne?

– Det ligger i naturen som jordbrukare att man har familjemedlemmarna med sig – om de vill. Hon har fått vara med från första början, varit ute i markerna, tröskat, och blivit väldigt grundmedveten om vart produkterna kommer ifrån, säger Lennart Pehrsson.

Hur kändes det att lämna över?

– Det var jätteskönt och inte alls svårt. På den tiden hade jag engagerat mig i andra företag så jag hade fullt upp med det, men vi arbetade ihop några år när jag satt i styrelsen. Men hon är väldigt självständig och bestämd av sig, och har en väldigt lojal och sympatisk man som är tillika intresserad av verksamheten och det har haft stor betydelse.

Wiveca träffade Fredrik Almgren några år efter att hon tagit över företaget. Han har varit med på banan sedan dess och är Magnihills ekonomichef.

– Fredrik har alltid stöttat hundra procent i alla beslut. Sedan har han varit bra på att varna också, när det är något jag inte har tänkt på, säger hon.

”Jag behöver ha extremt duktig och kompetent personal, jag har ingen utbildning och måste vara ödmjuk inför att jag inte kan lösa allt på egen hand.” Foto: Tom Wall

Fick du något råd av din pappa som har varit särskilt värdefullt?

– Det var att tacka nej till dåliga affärer. Varför producera massor om det inte går ihop sig? Man måste våga tacka nej. Det är jättesvårt för en entreprenör, att våga backa. Vi vill bara gasa. Jag är väldigt positiv och vill se möjligheterna, det är det filtret jag har.

Wiveca Almgren tror att hon säkerligen hade drivit något annat om hon inte tagit över familjeföretaget.

– Det finns väl i dna:et man ärver av sina föräldrar som är entreprenörer – drivet att skapa någonting och ta det framåt. Det är ju ingen som har tvingat mig att göra det här, jag ville verkligen.

Från 6 till 270 miljoner

Det har gått 30 år sedan hon vigde sitt liv åt Magnihill. Wiveca Almgren minns tydligt hur fantasilös hon tyckte branschen var då.

– Kan ni tänka er; det var början på 1990-talet, alla sålde morotstärningar och alla frysprodukter såg så tråkiga ut. Jag åkte till Anuga i Köln, Europas största mässa för producenter, och allt såg likadant ut.

När hon kom hem hade hon bestämt sig för att Magnihill skulle kvalitetssäkras. Först med Krav-stämpeln, senare livsmedelssäkerhetscertifikatet BRC. Trots hinder på vägen, tårar och ”många gråa hår” har hennes ambitioner gett resultat. När hon tog över 1992 omsatte Magnihill drygt sex miljoner. Sedan dess har hon utökat sortimentet och försäljningen av ekologiskt (60 procent), startat en filial i Danmark och utsetts till DI-Gasell två år i rad (2008 och 2009). I dag omsätter Magnihill drygt 270 miljoner och har sedan ett år tillbaka en egen solcellspark för att säkra energiförsörjningen.

– Vi brukar säga att man testar familjeföretaget när skiten träffar fläkten. Det är då man märker hur starka vi är egentligen. Vi brinner ju för detta, hela familjen. Det är det här som rör sig i våra huvuden hela tiden, säger Wiveca Almgren.

– Men mina döttrar säger att vi kan bli ännu bättre, de tycker att hundra procent av försäljningen ska vara ekologisk.

I frysen lagras ärtor och rotfrukter från Sverige, men även andra varor som ekologiska granatäppelkärnor från Turkiet som importeras till Magnihill för att kontrolleras och packas. Foto: Tom Wall

På ett fotografi från 1976 står personalen uppradad i gröna skjortor och vita förkläden. Säckar med potatis är travade på lastpallar, och lutade mot en trälåda står systrarna Pehrsson i kjol och knästrumpor. Wiveca är fyra år gammal. På ett foto från 2012 med liknande uppställning har förklädena bytts ut mot overaller, och där, lutade mot en gaffeltruck, står en ny generation systrar.

Tror du att någon av dem kommer ta över efter dig?

– Jag får ju bara hoppas. Men det måste komma från hjärtat. Det ska inte vara för att jag eller vi, jag och Fredrik, vill. Det måste komma ur att de själva ser det som en möjlighet.

Hennes döttrar, 23 och 20 år gamla, har liksom hon själv varit med på gården sedan de var små och jobbat många somrar på Magnihill.

– De är med i styrelsen nu. Om det blir en succession så ska den vara väl förberedd. Vi vill ge våra döttrar en tidig övergång, se till att de får mycket information från grunden och att det inte ska bli så drastiska förändringar, utan att de själva ska kunna ta ett eget beslut. Ju mer de vet, på desto bättre grunder kan de fatta det beslutet.

Dags för ledningsgruppsmöte. Wivecas man Fredrik Almgren, ekonomichef och IT-ansvarig gör sig redo. Fabrikschefen Kristian Jönsson skymtar till vänster om Wiveca. Foto: Tom Wall

Nu studerar de båda i Lund, och Wiveca Almgren tycker det är viktigt att de får känna på studielivet, samtidigt som hon är ödmjuk inför att det kommer vara en annan slags utmaning att ta över företaget så som det ser ut i dag.

– Det är väl det jag kan känna… att jag har ju jobbat hela mitt liv och har kanske saknat tid då jag inte har haft det här ansvaret. Men det var lättare då, företaget omsatte så mycket mindre, nu handlar det om att ta över något som är någon annan, jag har ju alltid varit motorn i det hela. Och det är andra krav i dag, helt andra krav.

Hennes föräldrar bor fortfarande på gården, i ett hus med brandgul puts, vidsträckt gräsmatta och krattad grusuppfart. Själv har hon valt att bo inne i Helsingborg, för att kunna dra en tydligare gräns mellan arbete och privatliv.

– Pappa jobbade ju hela tiden. Var det något som gnisslade så gick han ut och lagade det. Och plötsligt kom det någon som skulle snacka. Jag kände att det blev för mycket och för nära. Nu kör vi en kvart med bilen och så laddar vi batterierna. Och man har ju alltid datorn med sig och möjlighet att jobba.

Bloggen

På nytt jobb

Hämtar fler artiklar
Till startsidan
VD-tidningen

Vd-tidningen Premium

Med fullt fokus på vd-rollen.
Full tillgång till strategiska artiklar med tips och analyser.