Inga produkter i varukorgen.
Så får man gruppdynamik på distans
Coronabloggen
– Vi har svårt att få spänst i de virtuella mötena.
Utsagan kom i en coachingsession och jag har senaste månaderna hört liknande berättelser från andra chefer jag samarbetar med.
Jag ska närma mig lösningen på problemet genom att utgå från något som läsare som jobbat med mig i ledningsgruppsutveckling känner igen. Bland det första jag gör när jag träffar gruppen är att diskutera förhoppningar, farhågor och spelregler för vårt samarbete. I princip alltid kommer det upp ett förslag på en spelregel som går ut på att medlemmarna ska våga säga vad de tycker.
Alla håller med eftersom var och en inser att det inte kan bli utveckling om medlemmar inte är uppriktiga mot varandra. Det jag däremot sällan hör någon föreslå, är att gruppen ska sträva efter att uppmuntra individerna. Om du stannar upp med mig och överväger dessa två förslag till spelregler kanske du kan få syn på att även om de syftar till samma sak, kommer de från två olika ställen. Skillnaden går bortom att vara akademisk.
Vi människor tenderar att vara individcentrerade. När vi ser någon göra eller avstå från att göra något lägger vi förklaringen i honom eller henne. Om Kalle är tyst i gruppen måste det bero på något i honom. Vi kanske kommer fram till att han inte vågar. Låt oss analogt med det betänka en hel grupp som präglas av tystnad. Är slutsatsen att individerna är försagda?
Alternativet till att vara individcentrerad är att vara systemcentrerad. Det innebär i det här fallet att flytta fokus från individernas mod, och hellre fokusera på vad i gruppdynamiken som är hindrande i förhållande till att kunna vara uppriktig. Jag har aldrig uppmanat en tystlåten gruppmedlem att ta mod till sig. Däremot, när en person säger något och möts av kompakt tystnad frågar jag hur det känns. Svaret innehåller ofta förlägenhet och förvirring. Jag ställer följdfrågan om upplevelsen av förlägenhet ökar eller minskar sannolikheten för att personen fortsättningsvis ska yttra sig. Därefter vänder jag mig till hela gruppen och frågar om det är så här de vill ha det. Enbart denna intervention gör skillnad.
Att få igång ett gott gruppsamtal i ett fysiskt möte kan ibland vara svårt i sig, särskilt om vi ska prata om frågor som har viss laddning. Från den träning jag fått i det systemcentrerade perspektivet har jag snott följande utsaga: Det du säger får gruppen ta ansvar för. Det du inte säger får du ta ansvar för. I det fysiska sammanhanget brukar jag ibland skämtsamt säga att det inte är förbjudet att nicka och le åt den som yttrar sig. Givet att kroppsspråk och mimik blir svårare att uppfatta i det virtuella sammanhanget, blir det ännu viktigare med verbala utsagor som: Bra att du lyfte den frågan, jag håller med, det har jag också tänkt på, berätta mer.
Om ni har utvecklingspotential i era virtuella möten, varför inte be kollegorna läsa denna text och diskutera hur er grupp kan ta ansvar för vad individen säger och omsätta era slutsatser i spelregler. Grädden på moset är att ni då och då stannar upp under era möten och reflekterar över graden av uppmuntran. Då ökar ni chansen att få spänst i de virtuella mötena och över tid ha en bra gruppdynamik även på distans.
Michael Soderling är leg. psykolog och organisationskonsult.
