Ledningsgruppens syfte och bemanning

I en direktsänd föreläsning jag gav i Vd-tidningens regi den 21 februari kom bra tittarfrågor. En fråga gällde om det i ett bolag med 30 – 35 anställda fanns anledning att ha en ledningsgrupp om sex eller fler personer. Jag delar upp frågan i två: Behövs gruppen och i så fall – hur stor ska den vara?

Jag tar avstamp i forskning om framgångsrika ledningsgrupper. Ett fritt översatt citat från en studie lyder så här: ”Det handlar om att skapa en ledningsgrupp som kan hjälpa vd att formulera och leverera på en sammanhängande strategi för att uppnå företagets mål, och som gemensamt med beslutsamhet och snabbhet möter de utmaningar som affären står inför”.

Citatet är inte nödvändigtvis 100 procent tillämpligt på mindre bolag, där man förvisso har en vd med formellt ansvar men där det kan finnas aktiva delägare som i olika ledningssammanhang bidrar med mer än att ”hjälpa” vd. Bortsett från det är dock andemeningen i citatet värd att betänka. Om affären, verksamheten och utvecklingen av bolaget tjänar på att ha en ledningsgrupp – kör i vind.

För att reda i frågan om gruppens storlek tar vi igen ett fritt översatt citat från samma studie: ”De bästa ledningsgrupperna bemannas med medlemmar som kan bidra till gruppens syfte, de bemannas inte per automatik med vd:s direkt underställda chefer”. Frågeställaren kan sålunda överväga följande: Givet syftet med er ledningsgrupp, vilka och därmed hur många roller anser du själv gruppen behöver?

Jag spekulerar i att frågeställaren ser någon sorts problem med sin ledningsgrupp och om vi för sakens skull antar att ledningsgruppen har ett meningsfullt syfte och att gruppen innehåller roller som är relevanta, vad kan i så fall ligga bakom frågan?

Ett tänkbart problem rör kommunikation. Ett fenomen i lågpresterande grupper är att samma fåtal medlemmar pratar inbördes och övriga blir åskådare. Jag erinrar mig flera genomföranden av ledningsgruppsutveckling där jag frestat på deltagarnas tålamod genom att konsekvent uppmana den som talar att titta runt i gruppen och därmed bjuda in alla i diskussionen. Om ett fåtal medlemmar endast pratar med varandra kan man landa i slutsatsen att gruppen är för stor. De andra säger ju ingenting! Att de som pratar inbördes enligt min erfarenhet nästan alltid är högstatuspersoner, gör det svårare att bryta mönstret eftersom det kostar på att utmana den inre cirkeln.

Jag rundar av med att konstatera att det finns många fler tänkbara nedslagspunkter som får bli ämnen för kommande krönikor.