EU-krav blir grön hemläxa för styrelsen

Som ett resultat av EU:s gröna giv, kommer runt hörnet en störtflod av regelverk och rapportering vad gäller hållbarhetsdata. Det övergripande syftet är att styra finansiella medel till hållbara investeringar och företag och på så vis nå nettonoll-utsläpp 2050, i Sverige till 2045. Övriga syften är att öka transparensen och jämförbarheten samt öka långsiktigheten i ekonomin. Stora företag träffas först och kommer snart ställa krav på sina underleverantörer. För företag med fler än 500 anställda blir kraven väsentligen högre redan i årsredovisningen för 2024.

Har du som styrelseledamot satt dig in i vad som behövs än? Uppfattningen är att allt för många ledamöter behöver bli bättre på hållbarhet i allmänhet och EU-lagstiftningens krav i synnerhet. Detta kan bottna i ointresse eller okunskap. Förunderligt nog har hållbarhetsfrågor i olika tider haft en politisk dimension över sig, men i och med den kommande lagstiftningen spelar det inte längre roll vad man tycker i frågan. Rapporteringen ska in ändå.

EU:s nya lagstiftning (googla ”CSRD”) innebär ökade kostnader för insamling, kvalitetssäkring, administration och rapportering av hållbarhetsdata. Tänk dig att hållbarhetsdata får precis samma tyngd och uppmärksamhet som den ekonomiska informationen. Det är dit vi är på väg.

Utöver det innebär det ett ökat ansvar för styrelsen att vara tillräckligt insatt i frågorna för att säkerställa att bolaget kan möta upp kraven. För ett noterat bolag kan reglerna därmed vara rent kurspåverkande.

Det ställs också större krav på att hållbarhetsarbetet är fullt ut integrerat med strategiarbetet, ex genom en så kallad dubbel väsentlighetsanalys. Hållbarhetsarbete ska inte sitta fast i en avdelning eller i enskilda personer, utan vara en integrerad och strategisk del av varje affärsdiskussion.

Målsättningen är att hållbarhetsdatan ska få samma dignitet som den finansiella datan.

Vissa styrelsemedlemmar tycks tro att hållbarhetsrapportering är som att mäta av en elmätare. De behöver hjälp att förstå frågornas djup, komplexitet, tyngd och mognad.

Styrelserna behöver också bestämma vart hållbarhetsfrågorna ska tas om hand inom styrelsen. Revisionsutskottet, obligatoriskt för X bolag, kan kännas som en naturlig hemvist för att använda befintliga strukturer och inte skapa ytterligare forum som ska planeras och administreras. Målsättningen är att hållbarhetsdatan ska få samma dignitet som den finansiella datan.

Samtidigt finns risk för att hållbarhetsarbetet därmed reduceras till en rapporteringsövning av siffror. Beroende på verksamhet kanske inte hållbarhetsfrågorna då får den uppmärksamhet de bör ha. Då kan man i stället inrätta ett hållbarhetsutskott eller utöka den vanliga styrelseagendan till att på ett djupare plan även inkludera hållbarhet i dess alla tre perspektiv.

Johanna Palmér är styrelseproffs, fristående samhällsdebattör och föreläsare inom hållbart ledarskap.