Samhällsutveckling är ofta en intressant fråga att förhålla sig till. Inte minst som vd för ett medelstort företag, där man har ett ganska stort antal anställda att hantera. Från politiskt håll kommer, trots att man hela tiden pratar om att vilja regelförenkla, mer detaljerade regler, inte minst en skärpt arbetsmiljölagstiftning. Tanken från deras håll är naturligtvis god med det övergripande målet att göra det bättre för människor. Men effekten blir tyvärr att allt mer administrativ tid hamnar på företag. Det viktigaste tycks också vara att ha stora mängder dokumentation, man undrar om det är för att det är det enda de olika kontrollmyndigheterna verkligen kan kontrollera? Man kan också fråga sig om nyttan blir så stor som tänkt om det inte handlar om rena riskbranscher som exempelvis byggnadsbranschen? Helt klart kräver den nya lagstiftningen ännu mer kontroll av de anställda, exempelvis var och hur de arbetar och lagstiftningen är inte helt lätt att uppfylla för exempelvis ett tjänsteföretag med ung personal. För här krockar vi ganska ordentligt med trenden att med nya generationer och deras krav på större flexibilitet för hur de ska kunna lägga upp sitt arbete. Det kan handla om att jobba hemma mer, ha friare tider etcetera. Ofta är detta påhejat av en del av forskningen som verkar tycka att ju större frihet, ju mindre stress. Annan forskning motsäger detta och pekar på att struktur i livet och fasta tider är något man mår bra av. Hur som helst vet de flesta arbetsgivare att jobbet ofta har ganska lite att göra med hur människor faktiskt mår. Det handlar istället om en persons hela livssituation.
Men nu frågar sig vän av ordning hur en skärpt arbetsmiljölagstiftning där arbetsgivaren helst ska ha koll på vad alla gör i detalj går ihop med denna nya trend som också delvis påhejas politiskt. Det enkla svaret är att det inte går ihop.