Vd i gladpack irriterar mig

Jag saknar bolagsföreträdare som är sig själva. Som inte anpassar sig efter mediernas förväntningar utan kör på som vanligt.

En sak som slår mig då och då, när jag tittar på linjär-tv, är hur söndertränade många vd:ar är i intervjusituationer. Framför sig har de en reporter som ställer samma fråga om och om igen. Det struntar vd:n i utan gör ständigt en brygga över till något helt annat ämne.

Vad en brygga är? Jo, det är ett listigt sätt att börja svara på reporterns fråga för att sedan direkt gå över till det ämne hen mycket hellre vill prata om. Det gör intervjun ointressant och tjatig att lyssna på. Ungefär som två papegojor som härmar varandra.

De största börs-vd:arna har inga irriterande ovanor kvar. Ingen klickar på kulspetspennor eller drar sig i örat när de får obekväma frågor. Armarna vilar lugnt efter sidorna, utom när de gestikulerar för att markera den positiva delen i sitt budskap. De ler med jämna tandrader och talar med välmodulerade röster som ingen i hela världen ska kunna störa sig på.

Utom jag, tydligen.

Det finns någonting i den där medieträningen som tvättar ur personligheten ur folk. Jag tror inte att någon vinner på att företagsledare snurras in i lager av glansig gladpack. Effekten blir bara att det närmast omöjligt att skilja vd:n för det ena börsbolaget från det andra.

Och orden som sägs, vad har hänt med dem? De blir mer och mer utslätade, så tomma på betydelse att det till slut inte finns något kvar att lyssna på.

Grejen är att när du som vd pratar som en vanlig människa, när du klär dig som en av dina medarbetare och tänker som en av dina kunder – då blir du mediernas älskling. För vi i medierna älskar det unika, älskar att uppmärksamma den som går mot strömmen.

Så om du bara bryter mot medieträningen kommer du och ditt företag paradoxalt nog att få massor av uppmärksamhet. Det krävs inte ens särskilt mycket, i och med att alla andra är så strömlinjeformade. Du behöver inte klä dig som Jonas Birgersson, som alltid uppträdde i fleecetröja, eller gå runt i svarta polotröjor som Steve Jobs. Kom som du är, bara. Ska jag vara cynisk kan jag lägga till att det ibland räcker med att vara kvinna i en mansdominerad bransch för att väcka mediernas intresse. Så fler kvinnor på ledande positioner kan ge ett bolag mer uppmärksamhet. Tänk på det, bara som ett exempel.

Reportrar är yrkesmänniskor och du möter dem när de gör sitt jobb. De kommer att fråga dig saker du inte har svar på. Då får du antingen svara att du inte vet, eller be att få återkomma. De kommer att ställa frågor du har svaren på, men inte kan berätta än. Då får du svara att du inte kan gå in på det. Än.

Det mest intressanta i en intervju sägs ofta just när du tror att den är över. Då slappnar du av, sänker garden. Men intervjun pågår ända tills du och reportern skiljs åt. Det finns alldeles för många som säger en sak när intervjun pågår och något helt annat när de tror att den är över.

Ärlighet är en bra och viktig grej att hålla fast vid, även när verkligheten inte är så underbar som du önskar. Och vita lögner kan rasera vilken verksamhet som helst.

Reporterns uppdrag är att berätta storyn för sina läsare. Inte att göra dig nöjd. Så säg aldrig någonsin något under en intervju som du inte är beredd att läsa i tidningen efteråt.