Omge dig med ärliga nej-sägare och blir en bättre vd

Som vd har du ansvar för att det som beslutas i ledningsgruppen också genomförs. Jodå, jag vet. Det finns mängder av förklaringar till varför inget blev som det skulle. Men det spelar ingen roll.

Det är ditt ansvar är att målen som ska uppnås också uppnås. Annars sitter du löst.

Det spelar heller ingen roll att ni är ett sammansvetsat gäng som har bra diskussioner om det inte följs av handling. Mycket snack och lite verkstad är inget vinnande koncept.

Tvärtom. En ledningsgrupp mår bra av olika viljor som bryts mot varandra och när korridorpolitiken slingrat sig in i ledningsgruppen kan jag nästan garantera att besluten som tas inte blir de bästa för verksamheten.

Så hur gör man då? Att omge sig med ärliga nej-sägare är faktiskt vansinnigt jobbigt i vardagen. Antagligen är det ändå nödvändigt. Samma sak med att, trots ens inre bekvämlighet, skapa en så heterogen ledningsgrupp som möjligt. Grupper med olika erfarenheter tar längre tid innan de är redo att ta beslut. För alla sidor av ett ämne ska diskuteras först.

Men det blir bättre i längden.

Genom åren har jag följt många ledningsgrupper, både inifrån och utifrån, och noterat hur ofta många har en plats i dem av ren rutin. Som om stolen ska förtjänas genom lång och trogen tjänst och sedan behållas till pensionen kommer som en befrielse. Jag tror det är bra att sitta i ledningsgruppen i perioder och i perioder befinna sig utanför den innersta klicken. Blicken för verksamheten blir ärligare då, då när perspektiven varierar.

 Jag vet inte om du brukar se på tv-serien Undercover Boss? I avsnitt efter avsnitt skickas vd där ut i sin egen verksamhet, maskerad till någon annan. Håret färgas, kostymen byts mot väst och jeans. Inte sällan förses männen med mustasch. Sedan ska de praktisera på golvet. Hen befinner sig på olika arbetsställen, följs av en kamera och försöker göra samma jobb som sina medarbetare.

Ofta är vd inte särskilt duktig på att märka upp kläder, packa prylar på ett lager eller grädda pizza eller stå i en kassa och ta betalt. Men vd:n gör det, och genom att göra det uppstår en annan sorts förståelse för verksamheten i bolaget. Man kan tycka att det är en väldigt publikfriande beskrivning av verkligheten som ”vanligt folk” befinner sig i. Men den har sina poänger.

Medarbetarna blir något mycket större än kostnader i resultaträkningen, de blir kött och blod och drömmar och möjligheter att växa och utveckla verksamheten.

Just det där går inte att se som vd.

Det blir osynligt så snart du går ut i din yrkesroll och möter dina medarbetare. De möter nämligen inte dig då, utan sin högsta chef och det ska till bra mycket uppkäftighet innan de då tar upp något missförhållande eller tipsar om vad som kan göras bättre.

Därför känns det skönt att det ändå finns undantag som bekräftar regeln. I februari bjöd Elina Kabir, civilingenjör och produktutvecklare på Sandvik, in sin nya vd Björn Rosengren till en lunch. Det skrevs en hel del i medierna om den där inbjudan. Så ovanligt är det att våga bjuda vd på lunch.

Däremot finns det framsynta vd:ar som har som rutin att med jämna mellanrum äta middag i grupp med de senast anställda medarbetarna. Det är ett bra initiativ, tycker jag, och de minskar gapet mellan juniora och seniora medarbetare på ett sätt som en modern ledare bör sträva efter.

Jag föreslår att du också testar det.

 Christina Öst är krönikör i Vd-tidningen. Hon är idag chefredaktör på Jusektidningen och har bland annat arbetat på tidningarna Civilekonomen och Företagaren. Hon har också lett produktionsbolag i mediebranschen.