Hämnden är ljuv

Alltihopa hände på den tiden när jag var reporter och skulle intervjua en äldre manlig professor. Med på uppdraget var en likaledes äldre, manlig fotograf. Jättetrevlig och jätteduktig var han, och vi kom bra överens.

Vi kom tillsammans till institutionen och professorns arbetsrum. Men redan innan intervjun hade börjat gick det snett.

Professorn krävde en noggrann utredning av min kompetens och eftersom jag inte var specialist på hans ämne visade han ett tydligt missnöje. Och dessutom synbarligen var både kvinna och ung direktkvalificerade jag mig för hans slutgiltiga underkännande. Däremot välkomnade professorn fotografen, som alltså hade både snoppen och åldern på sin sida.

Professorn var en auktoritet inom sitt område och hans kunskaper var intressanta för läsarna. Så jag startade i alla fall bandspelaren och upplyste honom om förutsättningarna för intervjun; att allt han sa skulle kunna hamna i tidningen, och att bandspelaren garanterade att han blev korrekt citerad. Professorn förklarade sig nöjd med arrangemanget. Intervjun genomfördes sedan på så sätt att jag ställde mina frågor till professorn medan han svarade till fotografen.

När intervjun var klar och fotografen tagit sina bilder åkte vi därifrån. Vi skrattade en aning åt att en professor så lite förstod vad det innebär att bli intervjuad.

Nog visste jag att det jag varit med om var oacceptabelt, men jag kunde inte formulera för mig själv varför det var så fel. Han utnyttjade en härskarteknik för att själv känna sig bättre.

När jag satte mig ner och började skriva blev jag argare och argare.

Och så flög djävulen i mig. Med yttersta noggrannhet citerade jag professorn fullständigt exakt. Har du en aning om hur illa folk pratar? Alla, och jag menar verkligen alla, har en massa konstigheter för sig. De startar en mening, tystnar och tappar bort sig i resonemangen. Harklar sig och snubblar på orden.

Precis så skrev jag. Formellt var artikeln oklanderlig, men professorn framstod som en idiot. Och det var han absolut inte, bara en översittare med dåligt självförtroende.

Idag vet jag att mitt förlöjligande av honom var en annan av dessa härskartekniker. Där och då kändes det bra att ge tillbaka på samma fula sätt men med åren har jag börjat tycka väldigt synd om honom.

Idag hade jag sagt ifrån direkt istället.

Då hade professorn fått förklara sig. Och vem vet – kanske hade han då ändrat sin syn på att ålder och erfarenhet alltid övertrumfar nyfikenhet och ungdom?

Om alla vi som vill trivas på jobbet säger ifrån varje gång vi upptäcker en härskarteknik så bygger vi en arbetsmiljö där var och en får utvecklas och blomma efter sina förutsättningar.

På köpet kommer vi att slippa jobbmarodörerna som ägnar sig åt att trycka ner andra för att själva kunna blåsa upp sig. De har nämligen en tendens att vantrivas och söka sig vidare när stämningen stiger och samarbetet frodas.