Chefen som avskyr människor
Nyligen pratade jag med en avdelningschef som utan omsvep erkände att hen tycker att ”människor är det vidrigaste som finns”. Hen fortsatte att beklaga sig över alla ”mjuka” frågor som ingår i chefsrollen och att behöva tillrättavisa medarbetare för oönskade beteenden.
Jag lyssnade och häpnade. Delvis över rättframheten, men mest över att en person med dessa åsikter har tilldelats ansvar över människor. Dessutom: En chef som känner så här får knappast det stöd som behövs för en krävande chefsroll. Jag undrar ibland hur stödet till chefer ser ut där ute. Hur gör du som vd för att stötta dina chefskollegor?
Ofta har man anledning att höja ögonbrynen kring ledares brist på just ledarskap. Ta till exempel mediachefen som i höstas lät sina medarbetare veta att deras avgångsvederlag gått igenom – via sms.
Så hur gör man då för att vara en så bra chef man bara kan? En mycket bra chef som jag har haft pratade ofta om den inre kompassen. Någon annan kanske kallar det värderingar. Den där fingertoppskänslan för hur man säger saker, när man säger dem, till vem och på vilka grunder man tar sina beslut. Att som ledare förstå varför jag agerar som jag gör. Fast viktigast av allt är nog att inse att man aldrig blir ”klar” med sitt ledarskap. Att ledarskap inte är något man ”har” eller ”är” – utan något man ”gör” tillsammans med sina kollegor.
Slutligen ett tips till den förbittrade avdelningschefen: Du behöver inte älska människor. Men du kommer tjäna så otroligt mycket mer på att lära dig tycka om dem du jobbar med. Lär av dina kollegor, istället för att se dig som den som sitter på alla svar. Affärer är nästintill alltid ett grupparbete.
